förändringsångest och Johanna Sällström är död.
Det var ett tag sen jag kände den här känslan, men nu börjar den liksom krypa på mig igen.
Johanna Sällström har dött och visst, jag tycker att det är jobbigt att hon dött - för att hon var en bra skådespelerska, mer än så kan jag ju inte tycka eftersom jag inte kände henne. Det är själva döden som gör att jag får ångest. Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för förändringar. Johanna hade en dotter, stackars, och när någon dör kommer jag direkt att tänka på mig familj. Mitt hem, mitt Tomta och mitt Talltorp. Borde jag vara mer därute? Låter jag tiden bara rinna förbi?
Jag vill bara hålla fast, trycka in naglarna och krama så hårt att inget kan försvinna, inget kan förändras. Det känns som att det springer runt en massa myror i mig och det känns som någon säger "nu har din ungdom susat förbi, och det kommer aldrig mer igen. Och du blir aldrig 17år igen så ta vara på tiden. Dina föräldrar och morochfar föräldrar kommer inte alltid att vara där. En dag är dom borta, en dag är det försent."
alla hjärtans dag och busskvätt
Imorse hände en sak som inte gav mig så mycket kärlek, måste jag säga. På vägen till skolan kom en buss och stänkte massor av modd och äckel på mig, ni vet de slasket som ligger precis vid vägkanten?! Mina byxor, som just idag var ljusa, blev galet smutsiga och mig jacka och väska med. FAST VÄRST. Jag blev inte så mysig i ansiktet heller. SUCK. Så idag i skolan gick jag omring i Maddes träningsbyxor, tack så mycket för lånet, bästing Madde!
Och jag harbokat uppskrivningstid och Gillinge och neeej. Jag är liksom inte såhär stor. Usch. Och vi har massor i skolan och i helgen är det fotbollscup i rimbo och helgen efter det ska vi till kungsberget, familjen och david och jag, det ska bli mys! Men nu har jag massor av saker i huvudet och jag är snurrig.
Hallå, vart bor jag?
Ganska ofta funderar jag på hur jag skulle ha varit om jag aldrig flyttat hemifrån, skulle jag vara samma person med samma känslor då? Det kändes ändå som att jag växte lite när jag flyttade in. Nu har jag ändå bott själv i 1½ år och när jag kommer hem till mamma och pappa känns det inte alls som när jag bodde där - alltså jag som person, eller, mitt förhållande till mina föräldrar, eller jag vet inte. Ibland känns det som om jag tycker saker är tråkiga bara för att jag känner mig för gammal, fast jag inte borde, men jag hoppas att jag inbillar mig.
Nu har jag ätit järntabletter i ett par dag. Och jo, ja, jag känner mig lite annorlunda. Jag är fortfarnade trött mycket, men jag har som en annan ork, tror jag. Jag ser saker mer positivt och orkar ta tag i dem. Det är mycket möjligt att jag inbillar mig och att allt är psykiskt, men det gör faktiskt inget. Huvudsaken är att jag har mer ork. Fast, jag har fortfarande rejäla dalar ibland....de ska jobbas bort.
Ikväll ska jag burra ner mig i Davids soffa efter att vi ätit tacos och bara vara. Imorn ska jag åka ut till mamma och pappa på eftermiddagen, hoppas jag, och på kvällen ska vi fira den andra David i mitt liv (lillkusin) som nyligen fyllt 6 (?)år, GRATTIS :) Söndag går antagligen åt till plugg och träna. Det blir nog en bra helg, tror jag.
oblans oro kaos
Sjukhusbesök och läkarsamtal gör mig förvirrad och jag är trött på att alltid vara trött, man blir liksom omotiverad och grinig konstant. Och jag orkar inte. Men fint nog finns det ju piller till allt nu. Är det framtidens hopp? Förhoppningsvis blir jag piggare av att äta järnpiller varje morgon och kväll i sex veckor. Och om fyra veckor vill dom ha blod igen. Och om 1½ månad vill de se mig springa i trappor igen. Om ingenting botas bättrar jag iallafall på min sjukhusvana och det är tur att min doktor har rätt kön, alltid något iallafall. Aldrig har jag så ofta velat lägga mig under täcket och bara stänga av.
Dessutom är jag sjukt trött på att drömma sjuka saker varje natt och jag saknar att få somna på kvällen och inte vakna förrens klockan ringer på morgonen. Jag saknar verkligen att få vakna utan att känna mig alldeles omtumlad.
Igår var vi på boxkick igen. Det är sjukt hur skönt det kan vara att slå & sparka.
Och jag saknar så galet mycket att få ha mina små nosar nära. Att få höra er leka runt i buren och att få känna deras varma kroppar innanför tröjan och få bli slickad i hela ansiktet för att jag faktiskt varit borta heeela dagen och jag saknar att kunna krypa ner med en bok och två råttisar snarkandes på armen och jag saknar att krypa ner framför en film med er och jag saknar era små hyss och att hitta papper och alla möjliga konstiga saker på alla möjliga ställen som ni så vackert flyttat på och jag saknar "vadåååå, jag har inte gjort något!"-blicken och jag skulle kunna skriva flera sidor om allt som jag saknar med er. Det var men än ett år sen sist. Sist vi sågs alla tre. Och jag blir fortfarande gråtig när jag tänker på er, men vi ses där borta sen, på andra sidan, visst? Jag satt hos er idag. Som varje tisdag, även fast ni är hos mig jämt, och det är så skönt. Att få vara nära, fast ni är så långt borta. Jag förstår inte varför ni inte kan vara här. Varför han tog er ifrån mig så tidigt. Livet är verkligen inte rättvist.




Fredag den 2 februari 2007
Oh, hallååjaa, det är redan februari! Och det betyder att det är snart mars och att jag snart fyller 18 och får göra saker och borde ta tag i körtkortsgrejjen ordentligt...men. Usch, det där gör mig bara stressad.
Skoldagen idag var en bra dag, förutom engelskan, för jag orkade inte lyssna och kom på mig själv med att tänka på annat flera gånger. Usch, jag borde ta vara på de tillfällen får för att öva inför NP. Suck.
Jag promenerade (madde går galet fort, guud vad hon pinnade på ;P) med Madde hem, för hon skulle till Viktor och Robin, det var mys. Jag måste säga att jag är ganska nöjd med mig själv och min eftermiddag, jag har städat, skrivit ihop ett CV - behöver fixa lite detaljer, som jag säkert iaf ändrar sen beroende vilka jag ska skicka de till... men nu är det färdigt i stort
iaf. Jag har hunnit prata endel med Emil också, det är alltid kul.
Ikväll kommer te tjejerna hit och dricker te och myser, det ser jag fram emot :)
Könet sitter mellan benen
Maud har läst en bok som skrivits av Annica Dahlström och heter "Könet sitter i hjärnan". Dahlström har forskat om biologiska skillnader mellan kvinnor och män och funnit olikheter i hjärnstrukturen, innerörat och ögonbottnarna och menar att det i hög grad styr kvinnor och mäns olika sociala beteende. Hon är oroad över den onaturliga jämnställdhetsutvecklingen i samhället och menar att kvinnor och män är gjorda för att kompletera varandra. Hon menar att om vi accepterar dessa olikheter, som att kvinnor är mer lämpade att ta hand om barn än män, så kommer vi förstå varandra bättre, undvika skilsmässor och kunna ge barnen en tryggare uppväxt. OKEJ?!
Maud Lindström svarar med: "Jag kan för mitt liv inte förstå varför det så ofta hänvisas till naturen när det gäller hur kvinnor och män ska vara, men inte i andra fall. Vem skulle ifrågasätta demokratins onaturlighet? Eller hävda att människor med en viss hudfärg skulle vara biologiskt lämpade för en viss syssla, men inte för andra? I ett civiliserat och rättvist samhälle råder ingen djungelns lag rättfärdigad av biologiska förklaringsmodeller, och jag är ledsen Annica Dahlström, men jag tror att det är ditår vi är påväg.
För mig är det för övrigt helt okej att könet sitter mellan benen, precis där det satt sist jag såg efter. Insikten om allas rätt att få vara människor och leva det liv vi vill oavsett kön sitter däremot i hjärnan."
Och jag kan inte göra annat än att hålla med Maud och vara galet tacksam över att det finns människor som uppmärksammar människor med sådana åsiker som Annica Dahlström. Vilket århundrade lever hon i? Hur kan hon vara uppriktigt orolig över att samhället börjar bli mer jämnställdt och människor börjar få möjligheten att leva det liv de vill? Det måste väll finnas en anledning till att en barn naturligt har en mamma och en pappa (jag är absolut inte emot homoadoptioner!) - och den måste vara för att ett barn ska få leva och bli uppfostrad av en mamma och en pappa? Om nu Annica tycker att det är så obehagligt att låta en man ta hand om sina barn, så är det så fin i dagens samhälle att man får välja.
Så Annica, varsågod och välj, men hindra inte oss andra att göra ett eget, annat, val.
Jag har så svårt att förstå att kvinnor kan jobba emot ett samhälle med större jämlikhet och större utrymme till att själv få forma sitt liv.
Blodbrist
I really do love my body. Men jag var iallafall inte allergisk mot något, vad hon kunde se.
Och igår sköt pappa den fösta grisen, vildsvinet. ÄNTLIGEN :) Så, imorn blir det vildsvinsinspektion.
Jag måste också bara få skriva hur galet skönt det är att bara få slå ut sina agritioner (?) på boxkicken, och få bli lite tränad, samtidigt liksom. Bättre kan det inte bli :)
Den här helgen
...har varit bra, slapp om inte annat.
I fredags jobbade jag i Rimbo, sen åkte jag hem till David och det var meningen att vi skulle somna tidigt. Så blev det inte, vi pratade om massor av saker som jag behövde höra, även om de kom lite försent. "Varför vill du plåga dig själv för?" jaa, jag vet inte, faktist. Men av någon anledning vill jag höra för att sedan kunna gå vidare och vara säker på mig själv och säker på oss. På natten åkte vi och skjutsade Johan med vänner och ja, det var...intressant.
På lödragen var vi och fikade och sedan fick jag träffa Elin. Det var skönt, jätte jätte skönt. Jag behöver det tokungen, really :)
På kvällen spelade vi myrstacken och alfapet och kollade på tv David, jag och jakob och det var mys. Men jag hatar alfapet, iaf erat "old fashion"... haha. Jag lovar att jagvinner om vi köper ett nytt. Sådetså.
Söndag. Hmm. Vi vaknade typ 10 och låg och pratade i sängen och sedan var klockan halv1 och jag fick panik för att jag skulle åka till rimbo halv2 och ja... jag hatar att stressa. I Rimbo hade vi spelarmöte och träning och ja, det gick väl bra. Eller. Ja. Jag orkar inte. Igårkväll var jag trött och osocial och jag tror inte att jag var "rolig" att sova med för jag hade ont i kroppen. jag kommer inte ihåg något, mene... jag hade en kosntig känsla när jag vaknade. jaja, varför sitter jag här? Jag skulle ju jobba matte.
Imorn vill jag simma med mamma, det vore myyys :)
Fredag den 26januari 2007
Idag ska jag ta mig tid att läsa och ta det lungt....och skriva klart SamC grejjen. Och ikväll ska jag jobba på Rimbocupen till tio.
Igår följde David med ut till mamma och pappa eftersom han inte kunde fiska (is på haaave) och vi följde med pappa och kollade en snabbis efter gris. Det var mys. Och jag kom på att jag saknar jakten och närheten till naturen så galet mycket. Jag känner mig verkligen hemma där, även om det är kallt och jävligt. Ni vet, när man får en sån känsa att Här hör jag hemma.
Och jag vet inte vad jag ska tycka om det, att du skrivit den låten. För den har jag som lyssnat på i andra sammanhang, med en annan mening. Även om den stämmer in här också. Hmm. Jag vet inte riktigt här. Och nyss kom en sån låt som din pappa lyssnade på när du var liten på mammas skiva, den skivan jag lyssnat på när jag var liten.....
Vad har jag gjort för fel?
Jaha, nu vet jag det också. Jag har ansträngningsatsma. Troligen, hon tog blodprov för att kolla så att jag inte har blodbrist, hur min ämningsomsättning fungerar och om jag hade några allergigrejjer i blodet.
Nu ska jag pumpa pulmikort morgon och kväll och skriva mina utandingsvärden varje morgon och kväll. Och ta bricanyl innan jag tränar, och alltid ha den med mig. Jamenvisst. Ibland undrar jag vad jag gjort för fel i mitt liv.
med tanke på vi haft, och på vad som komma skall
Du vet att jag inte kan lova dig något och ja, vi får väl prova en gång till. Jag tänker gå så himla stark ur det här. Jag tänker inte älta och undra mer, för det är inte värt min energi. Får jag reda på att du gör något onödigt/dumt/sjukt igen, så vet jag att jag klarar mig själv.
Damn, I wish I was a lesbian.
Vad är det för fel på killar?
(hämtad från http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=316052)
Vad är det för fel på killar?
NU ÄR JAG TRÖTT på det här. Nu får vi börja tala klarspråk. Vad är det för fel på killar?
are you a heartbreaker?
just nu så känner jag bara: nej, jag orkar inte.
jag orkar inte vara såhär. för jag är inte såhär. jag vill att du ska kunna prata med vem du vill och när du vill utan att du ska behöva berätta det för mig, men det går inte längre. jag går hela tiden och undrar vad ni sa och vem du pratat med och jag försöker hålla det inom mig men jag kommer sprängas.
du vet att just hon är någonting väldigt osäkert för mig. jag vill inte att hon ska vara det och du säger att jag inte behöver vara det, men vetu? Det är du som har gjort mig såhär. och jag tycker om det vi har, för det mesta. men jag tänker inte sänka mig till det här. jag tänker inte bli såhär igen. för nu håller jag på att bli dum i huvudet, igen.
och du kan ibland säga saker som du inte alls tycker är en stor grej - och jag bara känner hur luften pyser ur mig. hur någon trycker ihop mina lungor och låter mig kippa efter andan igen.
det var inte grejjen isig igår. det var bara mönstret som dök upp. igen. Kan du inte tänka att just hon är extra viktig, att det för mig är extra viktigt att för höra allt om det? och kan du inte förstå att du igår visade den nochalansen, igen, som du sa att du lärt dig en läxa om? Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig att behöva tänka på vad du gjort och om du behöver säga det till mig, men den här situationen behövde liksom inte uppstå. Och om vi ska klara detta blir du nog tvungen att offra dig lite.
Grejjen är just den att jag inte ville bli en tjatig gnällig jävla flickvänn. Men du har gjort mig till en.
Är detta något för mig?
Och ja, jag kan lika gärna börja med att skriva om dagens problem, eller egentligen är det väl gårdagens som hänger kvar.
Vi har som fått en liten igel efter oss som inte verkar vilja låta oss vara ifred. Jag förstår inte hur en människa kan vara överallt helt plötsligt, utan att ha hört av sig på ett halvår. Suck. Och jag förstår inte hur man kan andvända ordet 'samlag' som "hejdå-fras". Och jag förstår inte varför folk inte kan stå för var det gjort och sagt och jag förstår inte hur vissa människor inte verkar fatta vad de gör för fel. Jag säger bara: stackars.

Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!