Emma

Det var ett tag sen jag kände den här känslan, men nu börjar den liksom krypa på mig igen.
Johanna Sällström har dött och visst, jag tycker att det är jobbigt att hon dött - för att hon var en bra skådespelerska, mer än så kan jag ju inte tycka eftersom jag inte kände henne. Det är själva döden som gör att jag får ångest. Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för förändringar. Johanna hade en dotter, stackars, och när någon dör kommer jag direkt att tänka på mig familj. Mitt hem, mitt Tomta och mitt Talltorp. Borde jag vara mer därute? Låter jag tiden bara rinna förbi?
Jag vill bara hålla fast, trycka in naglarna och krama så hårt att inget kan försvinna, inget kan förändras. Det känns som att det springer runt en massa myror i mig och det känns som någon säger "nu har din ungdom susat förbi, och det kommer aldrig mer igen. Och du blir aldrig 17år igen så ta vara på tiden. Dina föräldrar och morochfar föräldrar kommer inte alltid att vara där. En dag är dom borta, en dag är det försent."