oblans oro kaos
Det är kaos nu. Kaos i min kropp och kaos i mitt huvud. Jag känner inte igen mig själv och jag har tappat ork och lust och vilja, känns det som.
Sjukhusbesök och läkarsamtal gör mig förvirrad och jag är trött på att alltid vara trött, man blir liksom omotiverad och grinig konstant. Och jag orkar inte. Men fint nog finns det ju piller till allt nu. Är det framtidens hopp? Förhoppningsvis blir jag piggare av att äta järnpiller varje morgon och kväll i sex veckor. Och om fyra veckor vill dom ha blod igen. Och om 1½ månad vill de se mig springa i trappor igen. Om ingenting botas bättrar jag iallafall på min sjukhusvana och det är tur att min doktor har rätt kön, alltid något iallafall. Aldrig har jag så ofta velat lägga mig under täcket och bara stänga av.
Dessutom är jag sjukt trött på att drömma sjuka saker varje natt och jag saknar att få somna på kvällen och inte vakna förrens klockan ringer på morgonen. Jag saknar verkligen att få vakna utan att känna mig alldeles omtumlad.
Igår var vi på boxkick igen. Det är sjukt hur skönt det kan vara att slå & sparka.
Och jag saknar så galet mycket att få ha mina små nosar nära. Att få höra er leka runt i buren och att få känna deras varma kroppar innanför tröjan och få bli slickad i hela ansiktet för att jag faktiskt varit borta heeela dagen och jag saknar att kunna krypa ner med en bok och två råttisar snarkandes på armen och jag saknar att krypa ner framför en film med er och jag saknar era små hyss och att hitta papper och alla möjliga konstiga saker på alla möjliga ställen som ni så vackert flyttat på och jag saknar "vadåååå, jag har inte gjort något!"-blicken och jag skulle kunna skriva flera sidor om allt som jag saknar med er. Det var men än ett år sen sist. Sist vi sågs alla tre. Och jag blir fortfarande gråtig när jag tänker på er, men vi ses där borta sen, på andra sidan, visst? Jag satt hos er idag. Som varje tisdag, även fast ni är hos mig jämt, och det är så skönt. Att få vara nära, fast ni är så långt borta. Jag förstår inte varför ni inte kan vara här. Varför han tog er ifrån mig så tidigt. Livet är verkligen inte rättvist.
Sjukhusbesök och läkarsamtal gör mig förvirrad och jag är trött på att alltid vara trött, man blir liksom omotiverad och grinig konstant. Och jag orkar inte. Men fint nog finns det ju piller till allt nu. Är det framtidens hopp? Förhoppningsvis blir jag piggare av att äta järnpiller varje morgon och kväll i sex veckor. Och om fyra veckor vill dom ha blod igen. Och om 1½ månad vill de se mig springa i trappor igen. Om ingenting botas bättrar jag iallafall på min sjukhusvana och det är tur att min doktor har rätt kön, alltid något iallafall. Aldrig har jag så ofta velat lägga mig under täcket och bara stänga av.
Dessutom är jag sjukt trött på att drömma sjuka saker varje natt och jag saknar att få somna på kvällen och inte vakna förrens klockan ringer på morgonen. Jag saknar verkligen att få vakna utan att känna mig alldeles omtumlad.
Igår var vi på boxkick igen. Det är sjukt hur skönt det kan vara att slå & sparka.
Och jag saknar så galet mycket att få ha mina små nosar nära. Att få höra er leka runt i buren och att få känna deras varma kroppar innanför tröjan och få bli slickad i hela ansiktet för att jag faktiskt varit borta heeela dagen och jag saknar att kunna krypa ner med en bok och två råttisar snarkandes på armen och jag saknar att krypa ner framför en film med er och jag saknar era små hyss och att hitta papper och alla möjliga konstiga saker på alla möjliga ställen som ni så vackert flyttat på och jag saknar "vadåååå, jag har inte gjort något!"-blicken och jag skulle kunna skriva flera sidor om allt som jag saknar med er. Det var men än ett år sen sist. Sist vi sågs alla tre. Och jag blir fortfarande gråtig när jag tänker på er, men vi ses där borta sen, på andra sidan, visst? Jag satt hos er idag. Som varje tisdag, även fast ni är hos mig jämt, och det är så skönt. Att få vara nära, fast ni är så långt borta. Jag förstår inte varför ni inte kan vara här. Varför han tog er ifrån mig så tidigt. Livet är verkligen inte rättvist.
Kommentarer
Trackback
