Emma

Jag hittade en artikel, eller faktiskt två ungefär likadana artiklar med samma mening, i en Aftonbladet flr ganska länge sedan som jag glömt bort lite. Här är den, anyway.

"Smarta barn blir vegetarianer som vuxna.
Det påstår brittiska forskare som i en nya undersökning anser sig kunna påstå att ju högre intelligenskvot ett barn har desto större  chans att de väljer bort köttprodukter som vuxen.
- Smartare människor tenderar att ha hälsosammare kostvanor, säger Catharine Gale vid universitetet i Southampton till tidningen Healthday.
Undersökningen bygger på intervjuer med 8200 män och kvinnor i 30-års åldern och vars IQ mätte när de var 10år."

Det ni ;)

------------------------------

David hade ritat ett hjärta i smöret imorse. Han är bäst.

Speciellt i det här jävla landet. Iof vet jag inte hur det är i andra länder, så det kanske inte spelar någon roll.
Igår kollade jag och David på en Beckfilm, tänker inte säga vilken fall om ni andra vill se den, men det handlade iaf om att en tjejs mamma följt med en man hem en kväll och sedan hade han hållit henne instängt och våldtagit henne osv i ett helt dygn. Och han fick inget som helst straff alls. Eftersom hon haft utmanade kläder på sig och eftersom hon fölt med själv så ville hon också.
Hon hade gått till läkare så fort som möjligt för att spår skulle kunna fastställas. Jag menar, om en tjej blivit våldtagen i ett dygn borde det synas. Det borde vara trasigt.
Men, det är kanske inte tillräckligt i detta land, där de som har dömmande rätten helst skulle vilja att deras fruar också särade på benen, när  han blir lite sugen?! Mansäckel. Jävla mansäckel. 
Kvinnan i filmen blev så sjuk efter att fått sitta och höra i rätten att det var hennes eget fel att manen låst in henne och våldtagit henne i ett dygn att hon aldrig blev sig lik och tillsist spelade hon in ett avsked på sin dotters telefonsvarare. Kunde han inte haft mod att åtminstone ta slut på hennes lidande direkt då?

Jag kan inte se någon annan anledning till att det är kvinnornas fel än att det är män som sitter och dömmer. Kan man se på en mördare att han är psykiskt sjuk och såg en maffiakille han måste skydda sig emot istället för den 8åriga killen han stack ihjäl, måste man väl kunna se att en kvinna som blivit våldtagen inte ljuger? Om inte annat måste det väl synas om en tjej som inte velat haft sex blivit tvingad till det?

Men nej, det är ju inte så konstigt att våldtäckterna ökar i det här landet, när det i stort sett är lagligt. Inte nog med att man blivit våldtagen, man ska hånas i rätten också, för att männen i detta land inte kan hålla gylfen stängd. För att de ska få det sex de vill ha. Och vi får inte ens jämnställda löner.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

I helgen var vi uppe i Kungsberget. Det var mys. Men det började konstigt, för påvägen upp lyssnade vi på radion och de rapporterade om ett familjehem på Gotland som låtit de två grabbar som skulle bo där leva i en barack utan värme och avlopp samt med två madrasser på golvet som sängar. Shit, tänkte jag, Robin - som jag var på "blinddate" med, skulle han inte flytta till Gotland? Var han inte jätteglad för att han äntligen skulle få flytta till ett familjehem? Jo. det måste vara honom, för 22åringen, som han måste vara nu, var ifrån Norrtälje. Och i baracken hittade man ölburkar och knark, hade han inte äntligen blivit drogfri? Inte konstigt iof att man tar upp det när något man längtat så grymt mycket till, att äntligen få en familj, går åt helvete. Hoppas hoppas att det inte var han. Dock finns det nog en risk....

Förövrigt var Kungsberget bra. Bra väder i backen på lördagen, men lite snö och blåst på söndagen och inte mycket folk någon av dagarna.

Yees, nu har jag tagit sportlov. Måste packa osv idag, hade väll hunnit det igår igentligen...men tre lektioner idag och stressa hem kändes inte värt.
För i eftermiddag åker vi till Kungsberget, myyyys! David Mammi Pappi och Olle, över helgen bara iof, men tillräckligt för att det ska bli rejält najs.

Igår skulle jag tränat med roslagsbro, men mina lungor puckar sig fortfarande och jag fattar inte varför. Jag åkte iaf inte och tränade, vågade inte det. Med tanke på att jag vaknade i natt och knappt fick luft var det nog ett bra val av mig, för en gångs skull. Istället åkte vi till Martin, davids jobbarvän, och hans tjej och fikade glass med mörkchoklad och havreflarn och lånade nyaste beckfilmen och ja, det var trevligt.

Vi hämtade davids mammi från jobbet igår också, och hon ska fixa lite telefonnummer till mig som jag ska ringa, hon är snäll hon :)

Ha en trevlig helg alla!

Ikväll, klockan 22.37 är det ett halvårsedan jag och David träffades och gick ut och fick för första gången. Ett halvår. Herreguuud vad tiden går fort.

Det var ett tag sen jag kände den här känslan, men nu börjar den liksom krypa på mig igen.
Johanna Sällström har dött och visst, jag tycker att det är jobbigt att hon dött - för att hon var en bra skådespelerska, mer än så kan jag ju inte tycka eftersom jag inte kände henne. Det är själva döden som gör att jag får ångest. Jag är livrädd för döden och jag är livrädd för förändringar. Johanna hade en dotter, stackars, och när någon dör kommer jag direkt att tänka på mig familj. Mitt hem, mitt Tomta och mitt Talltorp. Borde jag vara mer därute? Låter jag tiden bara rinna förbi?
Jag vill bara hålla fast, trycka in naglarna och krama så hårt att inget kan försvinna, inget kan förändras. Det känns som att det springer runt en massa myror i mig och det känns som någon säger "nu har din ungdom susat förbi, och det kommer aldrig mer igen. Och du blir aldrig 17år igen så ta vara på tiden. Dina föräldrar och morochfar föräldrar kommer inte alltid att vara där. En dag är dom borta, en dag är det försent."

Jaha. Idag är det alla hjärtans dag. Kul för er som vill fira den, verkligen. Men jag är inte så himla intresserad av den dagen, egentligen. Jag tycker nog att det är roligare att visa min kärlek lite när jag känner för det och jag blir nog hellre lite extra omtyckt någon annan dag, kanske när jag verkligen behöver det, kankse någon dag då jag blir mer överaskad. Plus att jag inte kan låta bli att tänka på dem som faktiskt inte har någon alls i sin närhet. Alla ensama, den här dagen lär vara ett hugg i bröstet. Davids mamma sa en rolig sak "jag och pontus behöver ju inte en speciell dag för att visa att vi är kära, det är nästan så att vi ska vara extra elaka, bara för att vara anti". Sötis mammi. Sen blir jag också trött på dessa blommor som säljs överallt och dessa hjärtan och röttröttrött. Ge mig hellre en ros när jag inte är beredd på det. Men, som sagt, ni som vill fira, NJUT :)

Imorse hände en sak som inte gav mig så mycket kärlek, måste jag säga. På vägen till skolan kom en buss och stänkte massor av modd och äckel på mig, ni vet de slasket som ligger precis vid vägkanten?! Mina byxor, som just idag var ljusa, blev galet smutsiga och mig jacka och väska med. FAST VÄRST. Jag blev inte så mysig i ansiktet heller. SUCK. Så idag i skolan gick jag omring i Maddes träningsbyxor, tack så mycket för lånet, bästing Madde!

Och jag harbokat uppskrivningstid och Gillinge och neeej. Jag är liksom inte såhär stor. Usch. Och vi har massor i skolan och i helgen är det fotbollscup i rimbo och helgen efter det ska vi till kungsberget, familjen och david och jag, det ska bli mys!  Men nu har jag massor av saker i huvudet och jag är snurrig.

Idag på engelskan spelade vi ett spel, och om man hamnade på en av rutorna skulle man prata om sitt rum. Som tur var behövde jag inte svara på den. För när Joanna fick den så blev jag helt paff, inte för att Joanna fick den, utan för att jag kom att tänka på Vilket rum ska jag beskriva? Vart bor jag? Egentligen? Jag har försökt fundera på vart jag känner mig mest hemma, men jag vet verkligen inte. På ett sätt är hemma hemma hos mamma och pappa i skogen. Min skog och mitt hem. Men det är inte mitt rum där, för i mitt rum bor min lillebror, är det ett tecken på att jag inte bor där, att någon annat "tagit" mitt rum? För jag är ändå bara därute typ ett dygn i veckan och ofta önskar jag att veckan hade fler dagar, så att jag kunde vara därute mer. Men när jag är där...då längtar jag ju in hit. Och när jag är där så säger jag att jag ska åka hem när jag ska till norrtälje. Och hos David då? Där känner jag mig ganska hemma, och antagligen är det den plats av dessa tre jag är mest på. Ibland får jag för mig att kloka människor är sådana som inte tänker så mycket.

Ganska ofta funderar jag på hur jag skulle ha varit om jag aldrig flyttat hemifrån, skulle jag vara samma person med samma känslor då? Det kändes ändå som att jag växte lite när jag flyttade in. Nu har jag ändå bott själv i 1½ år och när jag kommer hem till mamma och pappa känns det inte alls som när jag bodde där - alltså jag som person, eller, mitt förhållande till mina föräldrar, eller jag vet inte. Ibland känns det som om jag tycker saker är tråkiga bara för att jag känner mig för gammal, fast jag inte borde, men jag hoppas att jag inbillar mig.

Nu har jag ätit järntabletter i ett par dag. Och jo, ja, jag känner mig lite annorlunda. Jag är fortfarnade trött mycket, men jag har som en annan ork, tror jag. Jag ser saker mer positivt och orkar ta tag i dem. Det är mycket möjligt att jag inbillar mig och att allt är psykiskt, men det gör faktiskt inget. Huvudsaken är att jag har mer ork. Fast, jag har fortfarande rejäla dalar ibland....de ska jobbas bort. 


Ikväll ska jag burra ner mig i Davids soffa efter att vi ätit tacos och bara vara. Imorn ska jag åka ut till mamma och pappa på eftermiddagen, hoppas jag, och på kvällen ska vi fira den andra David i mitt liv (lillkusin) som nyligen fyllt 6 (?)år, GRATTIS :) Söndag går antagligen åt till plugg och träna. Det blir nog en bra helg, tror jag.

Det är kaos nu. Kaos i min kropp och kaos i mitt huvud. Jag känner inte igen mig själv och jag har tappat ork och lust och vilja, känns det som.

Sjukhusbesök och läkarsamtal gör mig förvirrad och jag är trött på att alltid vara trött, man blir liksom omotiverad och grinig konstant. Och jag orkar inte. Men fint nog finns det ju piller till allt nu. Är det framtidens hopp? Förhoppningsvis blir jag piggare av att äta järnpiller varje morgon och kväll i sex veckor. Och om fyra veckor vill dom ha blod igen. Och om 1½ månad vill de se mig springa i trappor igen. Om ingenting botas bättrar jag iallafall på min sjukhusvana  och det är tur att min doktor har rätt kön, alltid något iallafall.  Aldrig har jag så ofta velat lägga mig under täcket och bara stänga av.
Dessutom är jag sjukt trött på att drömma sjuka saker varje natt och jag saknar att få somna på kvällen och inte vakna förrens klockan ringer på morgonen. Jag saknar verkligen att få vakna utan att känna mig alldeles omtumlad.

Igår var vi på boxkick igen. Det är sjukt hur skönt det kan vara att slå & sparka.

Och jag saknar så galet mycket att få ha mina små nosar nära. Att få höra er leka runt i buren och att få känna deras varma kroppar innanför tröjan och få bli slickad i hela ansiktet för att jag faktiskt varit borta heeela dagen och jag saknar att kunna krypa ner med en bok och två råttisar snarkandes på armen och jag saknar att krypa ner framför en film med er och jag saknar era små hyss och att hitta papper och alla möjliga konstiga saker på alla möjliga ställen som ni så vackert flyttat på och jag saknar "vadåååå, jag har inte gjort något!"-blicken och jag skulle kunna skriva flera sidor om allt som jag saknar med er. Det var men än ett år sen sist. Sist vi sågs alla tre. Och jag blir fortfarande gråtig när jag tänker på er, men vi ses där borta sen, på andra sidan, visst? Jag satt hos er idag. Som varje tisdag, även fast ni är hos mig jämt, och det är så skönt. Att få vara nära, fast ni är så långt borta. Jag förstår inte varför ni inte kan vara här. Varför han tog er ifrån mig så tidigt. Livet är verkligen inte rättvist.

Oh, hallååjaa, det är redan februari! Och det betyder att det är snart mars och att jag snart fyller 18 och får göra saker och borde ta tag i körtkortsgrejjen ordentligt...men. Usch, det där gör mig bara stressad.

Skoldagen idag var en bra dag, förutom engelskan, för jag orkade inte lyssna och kom på mig själv med att tänka på annat flera gånger. Usch, jag borde ta vara på de tillfällen får för att öva inför NP. Suck.

Jag promenerade (madde går galet fort, guud vad hon pinnade på ;P)  med Madde hem, för hon skulle till Viktor och Robin, det var mys. Jag måste säga att jag är ganska nöjd med mig själv och min eftermiddag, jag har städat, skrivit ihop ett CV - behöver fixa lite detaljer, som jag säkert iaf ändrar sen beroende vilka jag ska skicka de till... men nu är det färdigt i stort
iaf. Jag har hunnit prata endel med Emil också, det är alltid kul.

Ikväll kommer te tjejerna hit och dricker te och myser, det ser jag fram emot :)