Emma

Det diskuteras mycket om DNA och intrigritet osv. Det är ett ständigt återkommande ämne, som vi faktiskt måste ta ställning till.  I boken jag läser för tillfället (Efterskalv, Arne Dahl) fanns det här stycket:

-Är det verkligen inte dags att hela befolkningen DNA-testas? sa Jon Andersson. Fan vad det skulle spara samhället tid och möda.
-Etiskt knivig fråga, sa Holm. Vad ska registret användas till? Forska i deras genbank? Finna en bög-gen som bör raderas ut?
-Vi är alldeles för många redan, sa Jon Andersson och skrattade. Ni blir aldrig av med oss.
-Låt oss då säga Downs syndrom, sa Holm. Eller, vad fan, plattfot. Ingen vet hur morgondagens fördomar ser ut.
-Eller också gör en fullständig kunskap om våra gener alla fördomar överflödiga, sa Andersson och fortsatte efter en stund: Jag vet att det kan verka konstigt att det här kommer ifrån mig. Hade jag levt ett halvsekel tidigare hade jag dött i Auschwitz. Men inte om man känt till DNA. Då hade det aldrig varit möjligt att typisera så hårt. Då hade ingen kunnat rita frenologiska scheman över människotyper. Då hade man insett komplexiteten i en unik människa. Till och med i de allra värsta levande klichéerna. Rätta mig om jag har fel.
   Det var tyst ett tag i Stridsledningscentralen.
-Jag kan inte låta bli att hålla med, sa till slut Arto Söderstedt. Jag fruktar att det vi kallar integritet ofta helt enkelt handlar om att man inte vill bli sedd när man gör fula grejer. Jag tycker såhär: Vill man göra fula grejer så får man göra det öppet. Samhället är och ska vara öppet. Och vi måste acceptera att människor, så gott som alla människor, gör fula grejer, på ett eller annat sätt. Vi måste höja ribban för den moraliska paniken. Det är de slutna, hemliga utrymmena som alltid har alstrat verklig ondska. Låt oss se till att de bara behövs för de riktigt, riktigt onda. Och isolera dem och inga andra.

Vad tycker du?

---

okej, jag vet inte varför jag skriver det här, men jag kände för det helt enkelt. Boken jag läser började plötsligt igår utspela sig hemma hos mig. De tidigare böckerna har också rört sig runt Norrtälje, lite lätt. Men det här. Det är läskigt när man förstår precis vilken väg de åker på!

"...Var är du?
-Jag åker just över Vätöbron, sa Gunnar Nyberg. Vätösundet glimmar fantastiskt i sensommarsolen."

"...Tack, vi vet, sa Sara Svenhagen, la på och tittade ut över sundet mellan fastlandet och Vätö, av många kallat "Sveriges finaste utsikt". Det glittrade verkligen magnifikt."

"Efter Vätöbron blev vägen excpetionellt krokig i några hundra meter, och när den till slut rätades ut befann sig bilen i utkanten av öns lilla huvudort Harg. En vägskylt pekade in mot Dyvik och Vätöhuvud."

""...ut på en längre raksträcka, som först dök nedåt och sedan klättrade uppåt mot ytterligare ett litet skogsparti. På det vidsträckta fältet till vänster tycktes en stor grupp hästar liksom dansa i sig den sista högsommarsolen."

Och våra föraningar om att Arne Dahl, Jan Arnald, vad han nu egentnligen hette, bor på Vätö känns troligare och troligare....