Emma

Det diskuteras mycket om DNA och intrigritet osv. Det är ett ständigt återkommande ämne, som vi faktiskt måste ta ställning till.  I boken jag läser för tillfället (Efterskalv, Arne Dahl) fanns det här stycket:

-Är det verkligen inte dags att hela befolkningen DNA-testas? sa Jon Andersson. Fan vad det skulle spara samhället tid och möda.
-Etiskt knivig fråga, sa Holm. Vad ska registret användas till? Forska i deras genbank? Finna en bög-gen som bör raderas ut?
-Vi är alldeles för många redan, sa Jon Andersson och skrattade. Ni blir aldrig av med oss.
-Låt oss då säga Downs syndrom, sa Holm. Eller, vad fan, plattfot. Ingen vet hur morgondagens fördomar ser ut.
-Eller också gör en fullständig kunskap om våra gener alla fördomar överflödiga, sa Andersson och fortsatte efter en stund: Jag vet att det kan verka konstigt att det här kommer ifrån mig. Hade jag levt ett halvsekel tidigare hade jag dött i Auschwitz. Men inte om man känt till DNA. Då hade det aldrig varit möjligt att typisera så hårt. Då hade ingen kunnat rita frenologiska scheman över människotyper. Då hade man insett komplexiteten i en unik människa. Till och med i de allra värsta levande klichéerna. Rätta mig om jag har fel.
   Det var tyst ett tag i Stridsledningscentralen.
-Jag kan inte låta bli att hålla med, sa till slut Arto Söderstedt. Jag fruktar att det vi kallar integritet ofta helt enkelt handlar om att man inte vill bli sedd när man gör fula grejer. Jag tycker såhär: Vill man göra fula grejer så får man göra det öppet. Samhället är och ska vara öppet. Och vi måste acceptera att människor, så gott som alla människor, gör fula grejer, på ett eller annat sätt. Vi måste höja ribban för den moraliska paniken. Det är de slutna, hemliga utrymmena som alltid har alstrat verklig ondska. Låt oss se till att de bara behövs för de riktigt, riktigt onda. Och isolera dem och inga andra.

Vad tycker du?

Och om jag inte hade er och skogen och allt mys, vad vore jag då?
Det är så himla uppiggande att bara vara här. Och nu har lammena kommit med. Mmm, myys!

En stor fråga är vad som egentligen hänt de senaste månaderna. Vad har jag gjort? Vad har jag hunnit med? Och framför allt, vad har jag egentligen tänkt på? Det känns som att jag inte riktigt har hängt med. Jag har liksom inte stannat upp och kikat mig omkring riktigt, känner jag. Gaah, så här stor är jag inte!

Nu har jag dessutom börjat inse att det är varmt ute, det är sommar och lov typ när som helst! Och det kommer bli mys och nu ska jag ta tag i mitt liv och vakna lite, för det känns som att jag levt i vakum ett tag.

Madde Melissa och Sofie. Hur har dom det tro? Och hallåå, sen försvinner Sofie dit i en evighet! Det är galet. Hoppas ni har det bra!